Saknad

Ibland...eller ganska ofta så gör det så ont i mig att jag inte längre kan dela mitt barns ljusa stunder med hennes pappa.
Att vi inte kan sitta och skratta eller kan känna lycka över speciella stunder eller bara vardagssaker.
Stunder som bara den andra föräldern kan förstå och känna...
Det kan göra så otroligt ont i mig när jag inte kan dela min lycka med hennes pappa!
Jag har så svårt att förstå att någon annan man skulle kunna uppskatta dessa stunder som dessutom inte är hennes pappa.
Jag saknar hennes pappa så otroligt mycket ibland men jag får skylla mig själv.
En liten del skyller jag på medicinen jag åt när jag lämnade honom...jag var känslokall och tänkte bara på mig själv...struntade typ i allt annat.
Det var nästan så jag tänkte ge upp min dotter också.
Jag önskar att jag aldrig mer kommer äta dessa tabletter igen...då har jag hellre lite skav i själen!
Men jag har helt klart lärt mig att gräset inte är grönare på andra sidan.
Naturligtvis älskar jag den man jag har idag och han är fantastisk men inte alls lika problemfri som den förra...
Men eftersom det finns en mening med allt så ska jag väl ta och lära mig lite av detta.