Tänk att två människor som är så olika endå kan vara lite lika eller i alla fall komplettera varandra så att dom mår bra och känner en viss ro i själen.
Han har aldrig dömt mig eller varit nedlåtande mot mig.
Han tog hand om mig när jag slutade med min medicin och mådde riktigt skit...fanns där för mig när jag låg och skakade i sängen.
Han höll om mig tills det gick över.
Bara det att han vet hur min pappa och mina bröder är gör att våran relation till varandra är lättare eftersom den icke existerande relationen till mina pappa och mina bröder är väldigt svår att förstå om man inte träfat dom.
Han blir inte svartsjuk och dum när jag skojar med killarna på jobbet.
Han låter mig vara JAG!
Han är stolt över mig och visar sin uppskattning när jag klär mig lite finare.
Han uppmuntrar mig att klä mig snygg och blir stolt när andra ser efter mig och vet att jag är bara hans och ingen annans.
Jag stänger av mina känslor för honom när han ska tillbaka till Vallentuna...jag stänger av dom redan några dagar innan så jag inte ska bli så ledsen när han åker...orkar inte känna smärtan.
När vi bor i hop känns det så fint men sen letar jag nästan fel för att jag ska tycka det är skönt att han ska åka igen...
Jag blir ju faktiskt irriterad över en del olater han har!
Men han är helt UNDERBAR!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar