Jag börjar lära känna mig själv nu efter en tid för mig själv…utan någon fast partner.
Jag tycker om mig själv och även mina brister…jag är jag och jag är bra!
Jag har upptäckt delar av mig själv jag inte hade en aning om men det gör mig inget dom gör mig bara mer unik.
Det jag saknar så otroligt mycket ibland är att få bli älskad så där galet mycket och villkorslöst av någon som jag kan få älska lika mycket tillbaka.
Jag begär inte att det ska vara lätt alla dagar för det är det aldrig men att vi ska leva i ett samspel fullt av respekt och tillit till varandra.
Jag vill ha det där löftet som man inte kan få…löftet om evig lycka som dom får i sagorna men livet ser inte ut så och jag är smärtsamt medveten om det.
Men livets gropar har lärt mig så mycket om andra, om mig själv och om livet i sig och jag är så otroligt tacksam för det även om det gjort så fruktansvärt ont i bland så att jag tror att jag ska ätas upp inifrån.
Alla gånger jag fallit och rest mig har gjort mig starkare som person och gett mig en ödmjukhet inför andras liv och erfarenheter.
Jag behöver nog lite mer tid att bara få vara jag och lära känna mig själv lite mer men sen vill jag ha den där kärleken igen och jag hoppas verkligen den finns där för mig och att den har tid att vänta bara lite till…jag kommer snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar